Lite historia

Syror och baser har man känt till mycket länge. Ättikan var den första syran man kunde framställa och detta gjorde man ur vin. Den organism som gör om vin till ättika är ättiksyrabakterien. I Egypten fanns sodasjöar, uttorkade sjöar där man grävde upp soda (“natron”) till mumifieringar.

Surdeg, syrat bröd och syrad mat är också gammal kunskap. Då vatten tillsätts i torrt mjöl så aktiveras mjölksyrabakterier och jästsvampar och växer till på andra oönskade mikroorganismers bekostnad. Det blir alltså en konserveringsmetod då surdegen både producerar mjölksyra och koldioxid och jäser utan jästtillsats.

Så småningom kom förståelsen

Presentation10.jpg
Robert Boyle var en man som på 1600-talet undersökte många syror och baser. Han var bra på att använda indikatorer, alltså ämnen som genom sin färg avslöjar om ämnet är surt eller basiskt. Han använde endast ämnen från naturen, såsom blommor, bark, lavar och andra växtdelar. Laven ”lackamus” är röd i syra och blå i basisk lösning. Detta ledde till lackmuspappret. Men Boyle visste också att syror ger en gas med kalksten (koldioxid) och att baser neutraliserar syror. Hans uppfattning om syrors mikroskopiska utseende var att syror var ”vassa partiklar som stacks i munnen därför att de framställts genom eld” och att baserna ”slipade ner de vassa kanterna så att det inte längre sved i munnen”.


Antoine.jpg

Antoine Lavoisier levde under 1700 talet och kallas för kemins fader. Antoine var den första som förstod vad förbränning var. Han var även den som gav syrorna deras namn. Namnet syra är släkt med ordet syre. Han visade att om man bränner kol i syre får man koldioxid, som löser sig i vatten till kolsyra. Om man bränner svavel i syre får man svaveldioxid som man kan lösa i vatten till en syra, fosfor bränd i luft ger fosforsyra osv.

I modern tid har man förstått att sura egenskaper beror på en enda positiv jon, vätejonen. Ju högre koncentration av vätejoner desto surare lösning. Basiska egenskaper beror på en negativ jon, hydroxidjonen.